inre tankar..

Detta inlägg kommer inte att vara positivt och glatt.
Det kommer vara surt och bittert, orkar ni inte det är det ingen idé att läsa..
Och det är Bara tankar! Mina och bara mina.
Jag skriver detta för att jag behöver.. Okey?

Jag är ofta väldigt glad och "sprallig" för det är lättsamt.
Men så som man växt upp sätter sina spår. Jag har en underbar familj där man aldrig är arg, ledsen, deprimerad osv. Och gudarna förlåte om du skulle höja rösten! Om det inte är för att du är så jävla lycklig så klart. Men du ska inte vara för glad heller, inte okej att visa att du mår helt bra. Jag älskar mina föräldrar och syskon, tro inget annat! Men jag önskar att jag hade fått lära mig att vara riktigt ledsen utan att någon säger att jag Inte ska vara det. Varför inte? Jag kanske behöver vara ledsen? Sitt med mig och säg att det bara är okej att vara det. Eller att vara riktigt arg, skrika och bara släppa ut allt som gör så ont inom sig. För din största synd är att vara arg.. Nu är jag den som kunde visa starka känslor när jag fortfarande bodde hemma. Dock visa jag aldrig anledningarna. Men då fick jag också höra att jag var så jobbig och lite av ett svart får. Nice.
Jag har så mycket känslor i mig. Men jag är ju en dramaqueen. Har jag fått höra. "Men sluta nu! Så farligt är det inte!" Och ofta var det kanske inte det. Men det var inte därför jag grät och skrek. Jag ville bara att folk skulle se den riktiga anledningen som gömde sig under ytan. Ganska korkat eftersom jag har en väldig tjock yta dom man måste få nykeln för att komma innanför.

Jag tänkte skriva lite om sånt som jag tycker är jobbigt och tanken med att skriva det är för att jag inte Vill prata om det. Acceptera!

Jag vet att det är folk som snackar om mig. Jag låtsas att jag är helt osynlig och att folk glömmer mig så fort jag går utanför rummet, men det är bara ett skydd.
Folk berättar hur ful jag är. Hur jävla fet jag är. Otroligt korkad. Att det inte går att älska en som mig. Liksom vem fan tror jag att jag är? Varför ska jag få det jag önskar?
Nu säger jag inte att Alla säger så, men jag vet att det är dom som gör det. Garanterat. Och jag kan bara säga detta:
Jag Vet att jag är det! Jag har hört det i iaf 16 år! Så tack för påminnelsen men detta är rispat in i skallbenet.
Jag gråter över det. Jag blir arg över det. Men va fan ska jag göra åt det? Jag har bytt stilar på typ allt. Jag har bott på 3 olika ställen. Men det förföljer mig!
Jag kan titta mig i spegeln och tycka att jag iaf har ett fint ansikte, förutom fetjävlanäsan då..
Jag vill ha as snygg kropp och vara gudomligt vacker. Men det har/är jag inte.
Och som sagt så vet jag det redan. Så sluta påminna mig att jag inte är värd mer än en irriterande mygga.

Jag försöker verligen må bra. Och mina Underbara vänner och min Underbara familj gör allt mycket bättre!
Tro inte att jag inte glömmer er. Ni betyder tamigfan allt för mig! Och det som kan få mig så arg att jag faktiskt kan visa det bland folk är om någon gör dom illa. Så ja, passa er för att gå på mina nära bara. Har ganska mycket ilska som vill komma ut.

Och nu till det som irriterar mig mest just nu. Folk som inte inser vad dom har. Och just nu är det dom som har någon att dela livet med. Och blir så avundsjuk att jag blir helt grön! Fattar ni att ni har någon som alltid finns där? En att lägga sin bredvid på natten. En att vakna med. En som håller om dig. En som Älskar dig förihelvete! Varför riskerar folk sånt? Jag längtar så mycket efter någon som älskar mig fastän jag är fet,ful och äcklig. Och då går folk runt och raggar på andra. En del ligger tom runt, WTF?! (mina närmsta kan vara lugn, om jag viste något som om era skulle jag säga det) Tänk på va fan ni har innan ni kastar bort det bara.. Okey? Om inte för att jävlas med mig ännu mer, va lycklig med den ni älskar medans ni kan.

Det blev lite rörigt.. Men jag är snurrig i mig "lilla" skalle. (Den är igentligen äckligt stor)

Klockan har blivit såpass att man kan lägga sig och läsa ist.. Godnatt!