Funderingarna

I detta inlägg kommer jag bara att skriva av mig, det kanske blir osammanhängande och konstigt.. Men jag måste skriva.

Sitter nästan varje kväll och undrar varför just jag ska vara ensam. Varför jag inte hittar någon och varför ingen hittar mig. Det kan ju bara vara att jag har en sån period men det är jobbigt vilket som.
Jag har en familj som älskar mig och underbara vänner. Men jag är endå ensam. jag har ingen att dela saker med och det gör mig smått galen.
Jag vill ha någon att dela räkningar med. Laga mat med. Slappa framför TVen med. Någon att köpa hus med. Någon att planera framtiden med. En far till mina barn. Någon som jag kan bli gammal med. Någon att dö med.
Jag vet att jag är gnällig men det är en sån dag idag.

I Januari fyller jag 22 år. Och jag har ångest.. När jag tänker på det gör det ont innanför bröstkorgen och synen suddas ut av nått vått.
Det känns som om tiden bara flyger iväg och jag kan inte göra nått åt det.
Vet att folk kommer säga att jag är så ung fortfarande och att jag har hela livet framför mig. Och jag vet det. Men det hjälper inte, inte alls faktiskt.

Ser fler och fler runt mig som hittar någon. Får barn och lever som jag vill göra. Jag är glad för dom såklart. Och så svartsjuk att jag skämms över mig själv :/

Ska sluta skriva nu, innan jag skriver sånt som jag ångrar :)

You made me feel how love can be, and then you leave me in great sorrow in my heart.